Du ser honom på andra sidan spegelreflektionen, strax bakom dig står han. Du får aldrig vara ensam och det stör dig. Men allt försvinner när han ler och lägger sin hand på din axel, den känns som en kall vind men den ligger där och du känner hur det är menat att den ska ligga där. Du sneglar ner mot axeln och du känner ett obehag så starkt som ett knivhugg i magen. Illamåendet sprider sig från din buk upp i halsen och munnen tas helt upp av det. Hela du är allt och inget när du ser att det inte vilar någon hand på din axel. Verkligheten med allt det onda, nuet så full med panik. Du vänder snabbt blicken tillbaks i reflektionen av ditt nakna jag och han står där än. Lika trygg och fortfarande leende. Du ser hur han öppnar munnen och du hör orden han så väl formar med sina perfekta läppar. 

"Jag saknar dig, kom till mig och vi ska vara tillsammans för alltid" och du vet exakt vad du ska göra.

Idag är dagen då du ska slippa vara ensam längre. Idag är dagen du ska lämna denna värld för något bättre. Du ler och låter bladen skära djupt i dig.

"Jag kommer nu" viskar du innan allt blir svart.

http://www.youtube.com/watch?v=ptzzU7jFQwo 

Inatt kommer du bära en dräkt i gult och blått när jag är klar med dig.
Inatt kommer jag göra mig av med dig, inatt kommer du göras obetydlig.
Och när du ligger där, nästan helt borta och ser solen sakta stiger så kommer du inse att greppet om mitt hjärta för en gång kommer att vara borta.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=BoOXCBFVoQ8

/

Mumford and sons - Liar

Hon ser det vackra röda sakta följa det vassa bladet. "Precis som hur jag följer honom" tänker hon och känner hur smärtans sötma sakta börjar vakna till liv i sin  kropp. Hon rör sakta och varsamt på benet så att hon ska få en lång och fin linje, en till i hennes snabbt växande samling. Hon tittar fascinerat på blodet som väller fram, vackert rött. Hon sitter helt still för att få känna den underliga känsla hon älskar ta över hela hennes kropp och som till slut når nacke och hårbotten och hon ryser till av den bitterljuva njutningen. En tår faller från hennes kind ner på såret och blandrar ut den del av henne hon nyss spillt. Blandningen av salt och varmt svider samtidigt som vätskan sakta rinner ner för benet i form av små droppar. 

Hon känner hur välmåendet nästan kväver henne när tanken bakom hennes ensamma akt tar över hennes tankegångar. "Jag skall göra som alla som påstått älskat mig och sedan lämnat mig. Även jag skall lämna mig, droppe för droppe. Sakta så att dem en dag ska kunna bevittna om hur fel och ont dem gjort mig. En dag är det jag som skall lämna dem." 

Fortsättning följer..

Fått ett riktigt uppvaknande idag. Mardrömmarna kommer inte försvinna med en gång men en dag ska jag fan få sova en hel natt utan att vakna upp och känna hur det värker i hela mig! Jag ska ta tag i all skit jag bär inom mig och låta den starka och vackra person som faktiskt ligger begravd där inne få komma fram. Det kommer vara en lång väg att gå och det kommer ta sin tid men jag måste agera innan jag är så inlindad av självhat och ånger att jag inte kommer orka längre. Jag fick hjälp en gång, det är dags att be om hjälp än en gång. 

Natten hade varit mild och öm. Hon minns inte så mycket från igår men hon har en känsla av att något gått väldigt fel. Som ett ord som ligger på tungspetsen men man kan inte riktigt få fram vad det är.Hon känner daggen sakta absorberas av sina kläder men gryningssolen leker försiktigt på henne så hon kan inte hjälpa att njuta en stund av värmen. Hon är fullt medveten om att hon ligger utomhus någonstans, för hur full eller hög hon än var igår så skulle hon aldrig gå hem. Hon vet hur det skulle sluta.

Tillslut öppnar hon ögonen. Det är fortfarande mörkt ute, dimman ligger tät och det ser nästan ut som små, vita älvor dansar runt i det svaga solljuset. Hon känner något blött i handflatan och vrider huvudet lätt åt höger och ser att hon ligger bredvid en rosbuske. Det lilla solljus som sipprar igenom den tjocka dimman gör så att de vissna rosorna ser vackra och rena ut. Eller om man så vill, tidlösa.

Hon försöker sätta sig upp men det gör ont i hela kroppen och det snurrar i huvudet. ”Haha, det måste ha varit en vild natt” tänker hon och sätter sig sakta upp med stor möda. Hon rullar sakta på huvudet med slutna ögon och att mjuka upp den stelna nacken. Hon hör hur det knakar och knäcker och minnena om varför det knakar så börjar sakta krypa fram långt nerifrån men hon skjuter snabbt bort dem och försöker ersätta dem med de få och trasiga minnena sen igår kväll men det är förgäves. Helt plötsligt hugger det till djupt i analen och det blir svårt att sitta pga smärtan. ”Vafan” tänker hon och ser ner och ser hur byxorna är sönderslitna och blodiga. Minnena börjar rusa genom huvudet och hon börjar inse vad som måste ha hänt igår. Hon försöker trycka tillbaka tårarna och den förvirring som stadigt ökar inom henne sekund för sekund. Det är inte tillfälle att få panik.

Hon drar åt sig sin vita handväska som tryggt vilat under rosenbusken men lägger inte märke till det blodiga handavtrycket som för alltid kommer finnas på det vita tyget som ett minne av gårdagen. Hon drar fram de rosa mjukis byxorna och hälften av allt smink och annat skit far ut över det våta gräset och hon svär tyst för sig själv samtidigt som hon tar sats för att ställa sig upp. Det ilar till i hela kroppen när hon ställer sig upp. Det gör så ont så hon vacklar till och hon känner hur benen knappt klarar av att hålla henne uppe. Smärtan kommer långt inifrån och strålar ut i resten av kroppen.

Hon kliver ur sina förstora och o knutna converse och drar av sig det som är kvar av jeansen. Hon känner att hon är naken under och tanken på vem som dragit av trosorna samt smärtan som håller på att äta upp henne får henne att spy ner resterna av det som en gång varit hennes favoritbyxor. Hon är nära på att spy igen av smaken i munnen och stanken av geggan som ligger precis framför hennes fötter. Hon skakar kraftigt när hon drar på sig mjukis byxorna innan hon faller ihop med ett kvidande av ansträngningen.

Den sista tanken som maler i huvudet innan allt svartnar är vad var det som hände igår natt? 

Flopp? Ja, orginalet Spectrum - Florence and the Machine är så mycket bättre!

http://www.youtube.com/watch?v=LyLtSYrQsWE

Hej! Var ett tag sen jag var inne och skrev på bloggen nu, hehe känns konstigt att börja om.. Men kommer ha så mycket att berätta nu när skolan börjar och allt är nytt, hemsk och fantastiskt! Sitter just nu och har rast efter en frågerunda här på wargentin. Mycket roligt men jag har ju noll minne så jag kommer ju endå inte hitta rätt sen. Är lite sur över att vi inte får bibliotekskort för ens nästa vecka men får överleva tills dess. Jag börjar läsa och skriva mycket mer när det blir höst för tanken på att sitta med en varm kopp te under en film med en bra bok är så lockande! Nej, nu börjar jag strax så uppdaterar lite senare. Kram!

Du var gammal jag var yngre och nu sågs vi igen
Gått så lång tid, så länge sen
Decennier tillbaks men jag minns det såväl
Varför kärleken brunnit utav olika skäl
Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp
Trotts min väg vart lång kantats med gupp
Jag stått utan för din port så många gånger
Så många brev, många sånger
Minns varje ord, varje rad jag skrivit
En längtan så stor, minns varje dag jag lidit
Har gått genom livet med en övertygelse
Att jag satt något spår som har haft betydelse
Aldrig besvarad, aldrig tillmötes
En kärlek så varm utan den vilket öde
Från vinter till vår sen sommar till höst
Trots att tiden vart svår så gav kärleken tröst
Hjärtan som slår, vi står där vi stod
Minns det som igår första gången du log
Som om jag snubblade pladask på marken och bara dog

Du var ung, jag var yngre
När vi sågs första gången, rusade förbi mig snabbt på perrongen
Blev hjälplöst förälskat, obeskrivligt tagen
Som om jag låg ner på marken och blev slagen
Som att svimma på en bergstopp utav svindeln
Sen den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden
Tappa hjärtat i knät, kunde inte tänka logiskt eller sunt
Och för varje sekund som du inte fanns där blev det tung
Började sakta uppvakta på avstånd i brev men det spelade ingen roll vad jag skrev
Du hade inte fastnat än inte fattat än vilken kärlek som fanns att bara hämta hem
Men efter ett tag det började korresponderas
Mina förhoppningar dom väcktes för att sen raseras
Du flyttade utomlands någon annanstans, gav bort din hand till en annan man
Och breven som skrevs dom kom aldrig fram men mitt hjärta det brann och min åtrå var sann

Nu står du där på gatan sargad av tiden
Huden är grå och din hållning förvriden
Vill säga nånting men jag kan inte tänka klart
Känslor bubblar upp utan att tänka tillbaks
Trevar mig fram för att etablera kontakt
Tar tag i din hand vi brister ut i ett skratt
Det var så länge sen men det finns där än
För passionen vi kände kommer alltid igen
Har ett hjärta utan rynkor, det består intakt
Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt
Aldrig nått fram så jag älskat på avstånd
Nu är det mitt tåg och dags för avgång
Stiga på, aldrig tveka en minut
För att allt som flyger upp måste landa till slut
Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark
Vi vandrar iväg utan vidröra mark

Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändrats
Men du finns kvar
Allt var svävande men nu så ser jag klart