annalinepersson

Senaste inläggen

Du.

Av line persson - 11 juni 2013 22:04

Jag vet inte längre, minns inte eller vill inte minnas.

Jag vill inte ge upp, inte än.

Men jag vet att det är för sent, jag vet att du är för sent.


När jag inte svarade.


När jag ljög för dig.


När jag övergav dig.


Du finns fortfarande med mig i allt jag gör, i allt jag säger och i allt jag tänker. Om det är till någon tröst. För mig är det i alla fall.


Jag vill gömma mig när jag ser dig närma mig men när du är nära så njuter jag av hela dig. Du väller saker över mig i hopp om att jag på något sätt ska kunna bli som förr men jag kan inte hjälpa dig. Jag lyssnar när du pratar men det är inget jag kan lösa och har aldrig gjort heller. Det är du som löser det, det är du som är stark. Om du bara kan förstå det och förstå hur älskvärd du är och att folk ser dig. Du är sedd. Kanske inte alltid av rätt anledningar men du är sedd. Jag ser dig och kommer alltid att göra det. Det vet du.


Jag har funderat många gånger om jag är en sjuk person som inte märker och inte känner som andra. 

Men jag känner. Jag känner hat. Hat varje gång du säger att jag är din vän. Varje gång du ljuger mig akt upp i ansiktet och tror att jag ska må bättre av det? Jag är inte gjord av glas längre. Jag har klarat mig utan dig i snart ett halvår och jag tänker inte komma krypande tillbaka för att jag ska vända dig ryggen. Men samtidigt ser jag upp till dig, hela du är änglalik. Men du ser det inte eller så visar du inte att du ser och det tar ärligt talat död på mig.


Jag får ångest varje gång jag ser dig. Hela jag fryser samtidigt som jag brinner, hela jag gör så jävla ont. Jag vill skrika, slå och gömma dig för evigt så jag ska slippa plågas varje jävla gång jag ser dig. Men det kan jag inte och kommer aldrig kunna. Du vet, för varje steg vi tog så ville jag så mycket men hade så lite. Till slut orkade jag inte leta längre och gav upp. Men det jag stör mig på att du gav mig inget skäl att ge upp utan det var jag och bara jag. Oavsett om du bedrog mig så gjorde det inte så ont. Det gjorde inte tillräckligt ont och det var det som var problemet. Men du var min första och det kan ingen ta ifrån mig. Du är nog min sista också, om det är till någon tröst.

Av line persson - 8 april 2013 10:42

Det är tyst, alldeles tyst. Hela huset sover förutom du och den stigande vårsolen. Den lilla byn sover förutom du och dom små fåglarna som pratar i mun på varandra om att snart är sommaren här. Det är den 29;onde mars vilket detta år är den härliga långfredage, den dagen man sover ut inför den kaotiska dag som väntar. Ett kaos av godis, smakrika måltider och sen en kvällsvila i tvsoffan. Jag vet att det kommer att vara lika här, jag vet vilket kaos som väntar. Men just nu är det tyst, alldeles tyst.

Av line persson - 8 april 2013 10:40

Hela kroppen drar ihop sig, alla muskler spänner sig som om livet hängde på det och du vill bara rusa därifrån men du kan inte röra dig en millimeter. Du blir svettig om händerna och torr i munnen. Du känner hur paniken sprider sig från halsgropen och ner i lungorna och det känns som om dom trycks ihop och försvinner i tomma intet. Du kippar efter luft samtidigt som att det känns som om någon sliter i dina inre organ och illamåendet slänger sig över dig som en kapsel och tar över varje liten cell i din kropp samtidigt som det är full fokus i ditt sinne. Nacken tvingar ner ditt huvud i en fruktansvärt omänsklig position och du tar i från den djupaste delen av dig för att få fram något ljud över huvud taget. Du kämpar för att forma orden med dina läppar men hela ditt inre kämpar emot och det förvandlas till en kamp om liv och död. Du lyckas tillslut få fram något knappt hörbart medan alla stirrar på dig. De isande blickarna gräver i dig och sliter i dig och du tror att du skall gå sönder i tusen bilar och falla ihop som en hög sand som sedan kommer blåsa bort med vinden och försvinna för alltid. Men sen är allt över. Blickarna riktas mot någon annan och hela kroppen slappnar av och hela kroppen blir som en stor geléklump. Det finns inga spår av ben eller brosk i din kropp och det har aldrig funnits tidigare. Du får kämpa med de starka uppstötningarna som svider och river i halsen men det är samtidigt en lättnad eftersom det är en påminnelse om att det är över för denna gång.

.

Av line persson - 19 januari 2013 18:00

Av line persson - 19 januari 2013 16:22

Hejdå. Det är ett av det hemskaste orden som finns. Det är därför hon alltid säger "tills nästa gång vi ses", för att det rymmer inte lika mycket smärta.
Det skulle ha varit okej om hon blev lämnad av dom andra, om hon skulle ha stått kvar när alla andra valde att gå. Men det var hon. Ingen annan, bara hon som gjort så ont att dom lämnat henne. Det är hon som gjort så fel mot så många. Det finns ingen hon kan skylla på förutom henne själv och tro mig, det går inte en enda dag utan att hon gör det.
Det var så länge sen hon tillät det äta upp henne och hon trodde först att det skulle ske på några ögonblick. Men det äter sakta, tar en liten bit av henne var dag tills det en dag inte finns något kvar av henne. Och hon längtar, hon vill att det ska vara över.
För det gör så ont.
Men att bli lämnad ensam av den person hon har försökt nå ut till så många gånger, han som hon funnits för och legat i smärtor för.. Han har försvunnit. Han är borta.
Vad gör man när man är så förbannat liten och rädd?
Tanken har slagit henne att varför ska hon finnas, vad är meningen med hennes existens? För att göra illa andra?
För att hemsöka, riva i och förstöra dom hon älskar allra mest. Hon ser ingen annan orsak.
Så då är frågan, ska hon kämpa emot med allt hon har till orken tar slut eller ska hon låta allt ske. Ska hon riva i, spotta på och äta upp alla andra som vågar komma nära tills hon är alldeles tom.

Det känns som om någon har dött. Men hon kan inte urskilja om det är hon själv eller någon i hennes närhet.

Av line persson - 4 januari 2013 00:49

Oh look at how she listens She says nothing of what she thinks She just goes stumbling through her memories Staring out on to Grey Street. She thinks, "Hey, how did I come to this?" I dream myself a thousand times around the world But I can't get out of this place. There's an emptiness inside her And she'll do anything to fill it in But all the colors mix together - to grey And it breaks her heart How she wishes it was different She prays to God most every night And though she swears it doesn't listen There's still a hope in her it might She says "I pray oh But they fall on deaf ears, am I supposed to take it on myself? To get out of this place? " Oh There's a loneliness inside her And she'll do anything to fill it in And though it's red blood bleeding from her now It feels like cold blue ice in her heart When all the colors mix together - to grey And it breaks her heart There's a stranger speaks outside her door Says take what you can from your dreams Make them as real as anything Oh It'd take the work out of the courage But she says "Please There's a crazy man that's creeping outside my door, I live on the corner of Grey Street and the end of the world." Oh there's an emptiness inside her And she'll do anything to fill it in And though it's red blood bleeding from her now It's more like cold blue ice in her heart She feels like kicking out all the windows And setting fire to this life She could change everything about her Using colors bold and bright But all the colors mix together - to grey And it breaks her heart It breaks her heart
To Grey

Presentation


Jag heter Anna Line Yvonne Persson Lindström och är 16 år. Jag använder denna blogg för att uttrycka mina tankar och känslor genom musik och ord.
Läs & tyck gärna till! Sprider även andras texter om så önskas.

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards