Han var på skolan skrattandes och log,

skämtade om allt fast han var nära att sprängas inombords.

Att öppna sig hade han försökt med förut men bara blivit lämnad ensam kvar.

han hade bränt alla broar med sina rop på hjälp.

Ett desperat behov av bekräftelse och att någon skulle se honom.

men hur mycket han än försökte kunde han inte annat än att le.

Att le och hoppas att någon skulle se.

Att se ärren på hans handleder

och hur lätt man såg revbenen på hans kropp.

om någon bara kunde se honom och säga stopp

innan orken inte längre fans kvar,

innan kroppen tynar bort

och innan varje droppe blod långsamt runnit ut..

/Fredrik

Hon är den som ingen ville vara.
Du är hon som ingen ville ha.
Jag är hon som aldrig kunde älska.

Hold on to what you believe - mumford and sons lyrics.

Hon står där vid fönstret och tittar ut över husen på andra sidan parken. Dansande vita moln på en mörk himmel, skådespelet förtrollar henne och hon tappar kontakten med omvärlden. Hon bara är. Plötsligt känner hon en närvaro och hon är inte längre ensam. Hon känner hur hans händer letar sig fram från hennes sidor och lägger sig på hennes buk precis under hennes bröst. Hon känner hans andetag i nacken och hennes ben viker sig nästan under henne men hon lyckas hålla sig uppe. "Jag har saknat dig" viskar han med en öm ton medans han lägger sin kind mot hennes och låter sin haka vila på hennes axel. "Jag har saknat dig också" säger hon medans hon låter sin kind i en sakta rörelse få glida över hans. Hon drar in hans doft och fnissar till när hans halft orakade sida leker över hennes käke och hals. "Vart har du varit? Jag har varit så ensam.." viskar hon och hon hör hur hård hennes röst låter, vilket hon men en gång ångrar starkt. "Förlåt", hon hör hur hennes röst håller på att spricka. Fan, han får inte försvinna redan.. Han ger ut ett av sina korta och häftiga skratt och håller henne sedan hårdare. "Varför ber du om ursäkt gumman?" Hon hör hur han ler och hon blir genast lättare. Dom står där i vad som känns som en evighet och hon njuter av varje sekund. Dom vaggar sakta från sida till sida och deras andetag är som ett. Plötsligt börjar all kyla sakta rinna ifrån henne och ersätts med en oumbärlig kyla. Greppet om henne blir hårdare och hon får svårt att andas, hela hon börjar skaka och det enda som nu i denna sekund håller henne uppe är skräcken som sprider sig i henne som ett dödligt gift. "Vad gör du" kvider hon och hela rummet hotfyllt mörkt sträcker sig efter henne. Han som en gång var så varm och trygg är nu svart och död, slitandes inuti henne som en demon. Fönstret slängs upp med en smäll och de vita molnen sugs in i rummet för att försöka rädda. Men molnen blir fyllda av hat när de ser henne, de sliter och drar i henne. Paniken tar över henne när hon inser att dom vill bära med henne upp till himelen. Hon faller till golvet och den mörka kontur av den man hon en gång hållt så kär står bara där och stirrar ner på henne med ett hånfullt leende. Hon vet exakt vad som kommer hända och ett lugn sprider sig i hela kroppen när han räcker henne handen. "Jag älskar dig" viskar hon, lägger hennes hand i hans och dras med ut genom fönstret. 

Hennes mor rusar in i rummet efter den smäll som nyss kommit ut från sin dotters rum och hon stannar till i dörröppningen när hon ser sin dotter balanserar mellan liv och död på fönsterbrädan. "Det är det här jag vill mor, det är min tur nu" säger hennes vackra dotter med en skrovlig röst och hon ser hur hon sakta faller. Mamman rusar desperat fram mot fönstet men det är för sent. Hennes dotter har ett leende på läpparna och hon ser så rofylld ut när hon faller mot den vita backen. Ett högt knakande ljud bryter tystnaden när den redan döda flickan möter det isfrusna underlaget och hon får en sådan konstig form på nacke, armar och ben.

Modern fäller tyst en tår när hon ser i fönsterreflektionen en ung kvinna och en ung man stå strax bakom henne. Det är hennes dotter som för evigt är fången bland molnen.

Du ser honom på andra sidan spegelreflektionen, strax bakom dig står han. Du får aldrig vara ensam och det stör dig. Men allt försvinner när han ler och lägger sin hand på din axel, den känns som en kall vind men den ligger där och du känner hur det är menat att den ska ligga där. Du sneglar ner mot axeln och du känner ett obehag så starkt som ett knivhugg i magen. Illamåendet sprider sig från din buk upp i halsen och munnen tas helt upp av det. Hela du är allt och inget när du ser att det inte vilar någon hand på din axel. Verkligheten med allt det onda, nuet så full med panik. Du vänder snabbt blicken tillbaks i reflektionen av ditt nakna jag och han står där än. Lika trygg och fortfarande leende. Du ser hur han öppnar munnen och du hör orden han så väl formar med sina perfekta läppar. 

"Jag saknar dig, kom till mig och vi ska vara tillsammans för alltid" och du vet exakt vad du ska göra.

Idag är dagen då du ska slippa vara ensam längre. Idag är dagen du ska lämna denna värld för något bättre. Du ler och låter bladen skära djupt i dig.

"Jag kommer nu" viskar du innan allt blir svart.

http://www.youtube.com/watch?v=ptzzU7jFQwo 

Inatt kommer du bära en dräkt i gult och blått när jag är klar med dig.
Inatt kommer jag göra mig av med dig, inatt kommer du göras obetydlig.
Och när du ligger där, nästan helt borta och ser solen sakta stiger så kommer du inse att greppet om mitt hjärta för en gång kommer att vara borta.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=BoOXCBFVoQ8

/

Mumford and sons - Liar

Hon ser det vackra röda sakta följa det vassa bladet. "Precis som hur jag följer honom" tänker hon och känner hur smärtans sötma sakta börjar vakna till liv i sin  kropp. Hon rör sakta och varsamt på benet så att hon ska få en lång och fin linje, en till i hennes snabbt växande samling. Hon tittar fascinerat på blodet som väller fram, vackert rött. Hon sitter helt still för att få känna den underliga känsla hon älskar ta över hela hennes kropp och som till slut når nacke och hårbotten och hon ryser till av den bitterljuva njutningen. En tår faller från hennes kind ner på såret och blandrar ut den del av henne hon nyss spillt. Blandningen av salt och varmt svider samtidigt som vätskan sakta rinner ner för benet i form av små droppar. 

Hon känner hur välmåendet nästan kväver henne när tanken bakom hennes ensamma akt tar över hennes tankegångar. "Jag skall göra som alla som påstått älskat mig och sedan lämnat mig. Även jag skall lämna mig, droppe för droppe. Sakta så att dem en dag ska kunna bevittna om hur fel och ont dem gjort mig. En dag är det jag som skall lämna dem." 

Fortsättning följer..