Det är tyst, alldeles tyst. Hela huset sover förutom du och den stigande vårsolen. Den lilla byn sover förutom du och dom små fåglarna som pratar i mun på varandra om att snart är sommaren här. Det är den 29;onde mars vilket detta år är den härliga långfredage, den dagen man sover ut inför den kaotiska dag som väntar. Ett kaos av godis, smakrika måltider och sen en kvällsvila i tvsoffan. Jag vet att det kommer att vara lika här, jag vet vilket kaos som väntar. Men just nu är det tyst, alldeles tyst.

Hela kroppen drar ihop sig, alla muskler spänner sig som om livet hängde på det och du vill bara rusa därifrån men du kan inte röra dig en millimeter. Du blir svettig om händerna och torr i munnen. Du känner hur paniken sprider sig från halsgropen och ner i lungorna och det känns som om dom trycks ihop och försvinner i tomma intet. Du kippar efter luft samtidigt som att det känns som om någon sliter i dina inre organ och illamåendet slänger sig över dig som en kapsel och tar över varje liten cell i din kropp samtidigt som det är full fokus i ditt sinne. Nacken tvingar ner ditt huvud i en fruktansvärt omänsklig position och du tar i från den djupaste delen av dig för att få fram något ljud över huvud taget. Du kämpar för att forma orden med dina läppar men hela ditt inre kämpar emot och det förvandlas till en kamp om liv och död. Du lyckas tillslut få fram något knappt hörbart medan alla stirrar på dig. De isande blickarna gräver i dig och sliter i dig och du tror att du skall gå sönder i tusen bilar och falla ihop som en hög sand som sedan kommer blåsa bort med vinden och försvinna för alltid. Men sen är allt över. Blickarna riktas mot någon annan och hela kroppen slappnar av och hela kroppen blir som en stor geléklump. Det finns inga spår av ben eller brosk i din kropp och det har aldrig funnits tidigare. Du får kämpa med de starka uppstötningarna som svider och river i halsen men det är samtidigt en lättnad eftersom det är en påminnelse om att det är över för denna gång.