Jag vet inte längre, minns inte eller vill inte minnas.

Jag vill inte ge upp, inte än.

Men jag vet att det är för sent, jag vet att du är för sent.

När jag inte svarade.

När jag ljög för dig.

När jag övergav dig.

Du finns fortfarande med mig i allt jag gör, i allt jag säger och i allt jag tänker. Om det är till någon tröst. För mig är det i alla fall.

Jag vill gömma mig när jag ser dig närma mig men när du är nära så njuter jag av hela dig. Du väller saker över mig i hopp om att jag på något sätt ska kunna bli som förr men jag kan inte hjälpa dig. Jag lyssnar när du pratar men det är inget jag kan lösa och har aldrig gjort heller. Det är du som löser det, det är du som är stark. Om du bara kan förstå det och förstå hur älskvärd du är och att folk ser dig. Du är sedd. Kanske inte alltid av rätt anledningar men du är sedd. Jag ser dig och kommer alltid att göra det. Det vet du.

Jag har funderat många gånger om jag är en sjuk person som inte märker och inte känner som andra. 

Men jag känner. Jag känner hat. Hat varje gång du säger att jag är din vän. Varje gång du ljuger mig akt upp i ansiktet och tror att jag ska må bättre av det? Jag är inte gjord av glas längre. Jag har klarat mig utan dig i snart ett halvår och jag tänker inte komma krypande tillbaka för att jag ska vända dig ryggen. Men samtidigt ser jag upp till dig, hela du är änglalik. Men du ser det inte eller så visar du inte att du ser och det tar ärligt talat död på mig.

Jag får ångest varje gång jag ser dig. Hela jag fryser samtidigt som jag brinner, hela jag gör så jävla ont. Jag vill skrika, slå och gömma dig för evigt så jag ska slippa plågas varje jävla gång jag ser dig. Men det kan jag inte och kommer aldrig kunna. Du vet, för varje steg vi tog så ville jag så mycket men hade så lite. Till slut orkade jag inte leta längre och gav upp. Men det jag stör mig på att du gav mig inget skäl att ge upp utan det var jag och bara jag. Oavsett om du bedrog mig så gjorde det inte så ont. Det gjorde inte tillräckligt ont och det var det som var problemet. Men du var min första och det kan ingen ta ifrån mig. Du är nog min sista också, om det är till någon tröst.