"Always and forever, that's the pinky promise we made
You're the reason why I'm smiling every start of the day
And I hope you know I mean it every time i say
I love you, always and forever, it will always be the same
Through all the joy and pain, I will always be there for you."
Förlåt.

Det är dagar som denna man borde ha en partner eller en bitch. Behöver bli omhändertagen!

Hon tvingar sig själv att umgås med andra, med människor som liknar honom. Hon stänger inte in sig, hon kämpar sig framåt.
Den avbild av honom som så länge ätit upp henne har sen ett tag bytts ut av ett mörker, en fruktan.
Sömnlösa nätter, saknaden av en känsla och rädsla av att försvinna.
Det känns som någon dött men hon kan inte skilja på om det är hon eller någon annan.
Hon ser skuggor, märken av en förföljande vrede starkare än eld och hårdare än is.
Vissa dagar är så klara så hjärtat nästan brister, att se alla felsteg och varje besviket ansikte av dem hon gjort fel. Vissa dagar lever hon i en dimma, som en zombie så full av känslor och tankar som sakta behöver få rinna ut.
De dagar hon inte orkar, de dagar benen inte bär så vänder hon sig till den plats som river upp henne. Den plats som drar allt ur henne så hon faller ner på knä. Den plats som gör allt det som hon inte tillåter någon annan att göra. Den plats som ger trygghet och den plats som aldrig dömer.
Hon vet att en dag så kommer hon spricka, det har redan börjat ske. Hon har vacklat, försagt sig och känt hur tårarna bränt långt där inne.
Men den dagen är ännu långt borta så det får vara.

Ett leende kan förse en hel värld med en lögn.
Gone - Ian Axel

Sabaton - Karolinens bön

Sabaton - Primo Viktoria

Sabaton - Ghost division 

Sabaton - Wolfpack

Sabaton - Lejonet från norden

Sabaton - En livstid i krig

Sabaton - Uprising

Vissa anade aldrig någonting, andra valde att inte se. Flickan var förstörd inifrån och ut, förföljd av ett mörker.
Men ingen anade vad som höll på att hända.
"Han äter upp mig och det finns inget jag kan göra. Inget mer än att ljuga och låta alla tro att allt är bra."
Och det värsta var att alla trodde henne..
Ensam jagad av ett mörker, ensam och svag med ett hjärta fullt med sprickor.

Han var på skolan skrattandes och log,

skämtade om allt fast han var nära att sprängas inombords.

Att öppna sig hade han försökt med förut men bara blivit lämnad ensam kvar.

han hade bränt alla broar med sina rop på hjälp.

Ett desperat behov av bekräftelse och att någon skulle se honom.

men hur mycket han än försökte kunde han inte annat än att le.

Att le och hoppas att någon skulle se.

Att se ärren på hans handleder

och hur lätt man såg revbenen på hans kropp.

om någon bara kunde se honom och säga stopp

innan orken inte längre fans kvar,

innan kroppen tynar bort

och innan varje droppe blod långsamt runnit ut..

/Fredrik

Hon är den som ingen ville vara.
Du är hon som ingen ville ha.
Jag är hon som aldrig kunde älska.

Hold on to what you believe - mumford and sons lyrics.

Hon står där vid fönstret och tittar ut över husen på andra sidan parken. Dansande vita moln på en mörk himmel, skådespelet förtrollar henne och hon tappar kontakten med omvärlden. Hon bara är. Plötsligt känner hon en närvaro och hon är inte längre ensam. Hon känner hur hans händer letar sig fram från hennes sidor och lägger sig på hennes buk precis under hennes bröst. Hon känner hans andetag i nacken och hennes ben viker sig nästan under henne men hon lyckas hålla sig uppe. "Jag har saknat dig" viskar han med en öm ton medans han lägger sin kind mot hennes och låter sin haka vila på hennes axel. "Jag har saknat dig också" säger hon medans hon låter sin kind i en sakta rörelse få glida över hans. Hon drar in hans doft och fnissar till när hans halft orakade sida leker över hennes käke och hals. "Vart har du varit? Jag har varit så ensam.." viskar hon och hon hör hur hård hennes röst låter, vilket hon men en gång ångrar starkt. "Förlåt", hon hör hur hennes röst håller på att spricka. Fan, han får inte försvinna redan.. Han ger ut ett av sina korta och häftiga skratt och håller henne sedan hårdare. "Varför ber du om ursäkt gumman?" Hon hör hur han ler och hon blir genast lättare. Dom står där i vad som känns som en evighet och hon njuter av varje sekund. Dom vaggar sakta från sida till sida och deras andetag är som ett. Plötsligt börjar all kyla sakta rinna ifrån henne och ersätts med en oumbärlig kyla. Greppet om henne blir hårdare och hon får svårt att andas, hela hon börjar skaka och det enda som nu i denna sekund håller henne uppe är skräcken som sprider sig i henne som ett dödligt gift. "Vad gör du" kvider hon och hela rummet hotfyllt mörkt sträcker sig efter henne. Han som en gång var så varm och trygg är nu svart och död, slitandes inuti henne som en demon. Fönstret slängs upp med en smäll och de vita molnen sugs in i rummet för att försöka rädda. Men molnen blir fyllda av hat när de ser henne, de sliter och drar i henne. Paniken tar över henne när hon inser att dom vill bära med henne upp till himelen. Hon faller till golvet och den mörka kontur av den man hon en gång hållt så kär står bara där och stirrar ner på henne med ett hånfullt leende. Hon vet exakt vad som kommer hända och ett lugn sprider sig i hela kroppen när han räcker henne handen. "Jag älskar dig" viskar hon, lägger hennes hand i hans och dras med ut genom fönstret. 

Hennes mor rusar in i rummet efter den smäll som nyss kommit ut från sin dotters rum och hon stannar till i dörröppningen när hon ser sin dotter balanserar mellan liv och död på fönsterbrädan. "Det är det här jag vill mor, det är min tur nu" säger hennes vackra dotter med en skrovlig röst och hon ser hur hon sakta faller. Mamman rusar desperat fram mot fönstet men det är för sent. Hennes dotter har ett leende på läpparna och hon ser så rofylld ut när hon faller mot den vita backen. Ett högt knakande ljud bryter tystnaden när den redan döda flickan möter det isfrusna underlaget och hon får en sådan konstig form på nacke, armar och ben.

Modern fäller tyst en tår när hon ser i fönsterreflektionen en ung kvinna och en ung man stå strax bakom henne. Det är hennes dotter som för evigt är fången bland molnen.