Du ser honom på andra sidan spegelreflektionen, strax bakom dig står han. Du får aldrig vara ensam och det stör dig. Men allt försvinner när han ler och lägger sin hand på din axel, den känns som en kall vind men den ligger där och du känner hur det är menat att den ska ligga där. Du sneglar ner mot axeln och du känner ett obehag så starkt som ett knivhugg i magen. Illamåendet sprider sig från din buk upp i halsen och munnen tas helt upp av det. Hela du är allt och inget när du ser att det inte vilar någon hand på din axel. Verkligheten med allt det onda, nuet så full med panik. Du vänder snabbt blicken tillbaks i reflektionen av ditt nakna jag och han står där än. Lika trygg och fortfarande leende. Du ser hur han öppnar munnen och du hör orden han så väl formar med sina perfekta läppar. 

"Jag saknar dig, kom till mig och vi ska vara tillsammans för alltid" och du vet exakt vad du ska göra.

Idag är dagen då du ska slippa vara ensam längre. Idag är dagen du ska lämna denna värld för något bättre. Du ler och låter bladen skära djupt i dig.

"Jag kommer nu" viskar du innan allt blir svart.

http://www.youtube.com/watch?v=ptzzU7jFQwo 

Inatt kommer du bära en dräkt i gult och blått när jag är klar med dig.
Inatt kommer jag göra mig av med dig, inatt kommer du göras obetydlig.
Och när du ligger där, nästan helt borta och ser solen sakta stiger så kommer du inse att greppet om mitt hjärta för en gång kommer att vara borta.

För alltid.

http://www.youtube.com/watch?v=BoOXCBFVoQ8

/

Mumford and sons - Liar

Hon ser det vackra röda sakta följa det vassa bladet. "Precis som hur jag följer honom" tänker hon och känner hur smärtans sötma sakta börjar vakna till liv i sin  kropp. Hon rör sakta och varsamt på benet så att hon ska få en lång och fin linje, en till i hennes snabbt växande samling. Hon tittar fascinerat på blodet som väller fram, vackert rött. Hon sitter helt still för att få känna den underliga känsla hon älskar ta över hela hennes kropp och som till slut når nacke och hårbotten och hon ryser till av den bitterljuva njutningen. En tår faller från hennes kind ner på såret och blandrar ut den del av henne hon nyss spillt. Blandningen av salt och varmt svider samtidigt som vätskan sakta rinner ner för benet i form av små droppar. 

Hon känner hur välmåendet nästan kväver henne när tanken bakom hennes ensamma akt tar över hennes tankegångar. "Jag skall göra som alla som påstått älskat mig och sedan lämnat mig. Även jag skall lämna mig, droppe för droppe. Sakta så att dem en dag ska kunna bevittna om hur fel och ont dem gjort mig. En dag är det jag som skall lämna dem." 

Fortsättning följer..

Natten hade varit mild och öm. Hon minns inte så mycket från igår men hon har en känsla av att något gått väldigt fel. Som ett ord som ligger på tungspetsen men man kan inte riktigt få fram vad det är.Hon känner daggen sakta absorberas av sina kläder men gryningssolen leker försiktigt på henne så hon kan inte hjälpa att njuta en stund av värmen. Hon är fullt medveten om att hon ligger utomhus någonstans, för hur full eller hög hon än var igår så skulle hon aldrig gå hem. Hon vet hur det skulle sluta.

Tillslut öppnar hon ögonen. Det är fortfarande mörkt ute, dimman ligger tät och det ser nästan ut som små, vita älvor dansar runt i det svaga solljuset. Hon känner något blött i handflatan och vrider huvudet lätt åt höger och ser att hon ligger bredvid en rosbuske. Det lilla solljus som sipprar igenom den tjocka dimman gör så att de vissna rosorna ser vackra och rena ut. Eller om man så vill, tidlösa.

Hon försöker sätta sig upp men det gör ont i hela kroppen och det snurrar i huvudet. ”Haha, det måste ha varit en vild natt” tänker hon och sätter sig sakta upp med stor möda. Hon rullar sakta på huvudet med slutna ögon och att mjuka upp den stelna nacken. Hon hör hur det knakar och knäcker och minnena om varför det knakar så börjar sakta krypa fram långt nerifrån men hon skjuter snabbt bort dem och försöker ersätta dem med de få och trasiga minnena sen igår kväll men det är förgäves. Helt plötsligt hugger det till djupt i analen och det blir svårt att sitta pga smärtan. ”Vafan” tänker hon och ser ner och ser hur byxorna är sönderslitna och blodiga. Minnena börjar rusa genom huvudet och hon börjar inse vad som måste ha hänt igår. Hon försöker trycka tillbaka tårarna och den förvirring som stadigt ökar inom henne sekund för sekund. Det är inte tillfälle att få panik.

Hon drar åt sig sin vita handväska som tryggt vilat under rosenbusken men lägger inte märke till det blodiga handavtrycket som för alltid kommer finnas på det vita tyget som ett minne av gårdagen. Hon drar fram de rosa mjukis byxorna och hälften av allt smink och annat skit far ut över det våta gräset och hon svär tyst för sig själv samtidigt som hon tar sats för att ställa sig upp. Det ilar till i hela kroppen när hon ställer sig upp. Det gör så ont så hon vacklar till och hon känner hur benen knappt klarar av att hålla henne uppe. Smärtan kommer långt inifrån och strålar ut i resten av kroppen.

Hon kliver ur sina förstora och o knutna converse och drar av sig det som är kvar av jeansen. Hon känner att hon är naken under och tanken på vem som dragit av trosorna samt smärtan som håller på att äta upp henne får henne att spy ner resterna av det som en gång varit hennes favoritbyxor. Hon är nära på att spy igen av smaken i munnen och stanken av geggan som ligger precis framför hennes fötter. Hon skakar kraftigt när hon drar på sig mjukis byxorna innan hon faller ihop med ett kvidande av ansträngningen.

Den sista tanken som maler i huvudet innan allt svartnar är vad var det som hände igår natt? 

I helgen fick jag uppleva riktig glädje som jag inte fått uppleva på flera år. 

 Enda sen min kära gammelmormor Karin försvann ifrån oss så har min mormor aldrig varit sig lik. Innan hon miste sin mor så spelade vi alltid kort när vi drack kaffe, vi låg och kollade på de typiska tv4 familjeprogrammen i sängen med en stor kopp obo'y med marsmallows eller hur vi alltid sjöng gamla visor från mormors barndom i bilen på väg hem till mitt lummiga Fjällsta.          Men efter det så var det som om hon försvann. Hennes kropp och hennes oro fanns självklart kvar bland oss andra men hennes glädje var som borta. Det är inget jag klandrar henne för, tvärt emot. Jag tycker hon har varit stark att hon orkat med. Hon har även insjuknat de senaste åren och i hennes fall så läker tiden inte alla sår, den förvärrar mer än vad den botar. Men nu i helgen fick jag tillbaka henne och jag kan inte vara lyckligare! Det släppte och vi började prata. Vi gick på djupet och jag visade bilder på mig och gammelmormor medans vi satt och spelade kort och jag njöt av varje sekund. Sen så bestämde vi oss för att göra hennes otroliga köttfärssås och när den första tuggans smak kittlade mina smaklökar så var det som om att åka tillbaks i tiden till "the good old times". Snacka om en tillfredsställande ro i kropp och själ. 

   Men samtidigt en tanke som slog mig idag på kyrkogårde var att det är så konstigt att vi vill hälsa pånågon som inte existerar mer än i våra minnen på denna jord. Förmodligen för att dom har gjort tillräckligt stort intryck på oss när de var i livet så att vi i just detta nu saknar dem. Vilket är förnedrande, vackert och tragiskt på samma gång.

   Men då slog även en annan tanke mig om hur i helvetes jobbigt det kommer att vara att mista alla nära och kära. Och hur man klarar av att inte gå under fullständigt är för mig en gåta..

   Min mormor är en av de starkaste personerna och jag älskar henne av hela mitt hjärta!

Hon tittar på flickan mittemot. Hon är naken. De fina, runda brösten. Den smala, slanka magen och det oemotståndliga. Det är dit hon vill. Det är där hon borde vara.

Men flickan är hennes bästa vän! Hennes vän! Hennes vän! Hennes..

Wow! Flickan ställer sig upp, släpper ut hennes röda, långa hår så det slingrar sig över hennes solkyssta hud.

Hon sträcker på sig, lutar huvudet bakåt och drar fingrarna genom håret. Ljuset leker över hennes nakna kropp 

och det syns att hon njuter av värmen. Emma är tvungen att slita bort blicken innan flickan märker hur hon stirrar.

Dom delade nyss dusch tillsammans som vanligt, tvålade in varandras ryggar. Bara tanken på att flickan nyss haft hennes händer på henne, smekande och masserande gör så att det ilar till i hela kroppen.

-Ska jag ha uppsatt eller utsläppt?.. Hallå! Emma?

Emma väcks ur hennes dagdrömmande. Hon känner sig smutsig för att hon nyss suttit och tänkt förbjudna tankar om sin bästa vän. Men hon kan inte rå för det, hon är så himla vacker!

- Utsläppt. Du ska defenetivt ha utsläppt! Säger Moa med ett litet, retsamt leende.
- Jag vet, jag vet. Varför bryr jag mig om att fråga?

- För att du älskar svaret. Svarar Emma.

Moa fnissar till samtidigt som Emma ser att hon rodnar lite. Det har hon aldrig gjort tidigare..

Moa börjar klä på sig och Emma följer hennes intinativ. Mörkröda string och matchande bh. Båda i spets.

Hon tappar helt kontrollen, är berusad av Moas skönhet! Hon går fram, ställer sig bakom Moa, nära. Hon stryker hennes hår åt sidan och börjar kyssa hennes nacke och hals. Händerna stryket lätt på hennes mage och uppåt. Hon hör hur Moa suckar till och lutar huvudet bakåt. Hon kan inte hejda sig själv, det är som om hon är i trans.

Men det känns så rätt! 

Hon tar Moas hand i sin, varsamt och försiktigt. Moa vänder sakta på sig. Emma ser tveksamheten i hennes ögon men hon kan inte låta bli. Hon lutar sig framåt, fortfarande hand i hand med Moa och kysser henne med slutna ögon. Hon får rysningar genom hela kroppen när dom står där på det kalla stengolvet i det underbaraste som någonsin har hänt henne. Hon lutar huvudet bakåt, fortfarande med slutna ögon och Moas hand i hennes.

Hon vill inte öppna ögonen, vågar inte. Hon är rädd att hon nyss förstört allting, att hon i denna sekund kommer för alltid förlorat Moa. Men hon måste öppna ögonen och möta konsekvenserna av hennes beteende.

Men detta är det finaste slut hon någonsin kunnat tänka sig!

Dom står där, nära. Moas kropp är så varm, så underbart varm. De ser ner, båda två, på deras sammanflätade händer. 

Moa stryker bort en hårslinga från Emmas ansikte och ser att hon gråter. Hon lägger lätt pekfingret under Emmas haka som i en gest att hon ska lyfta på huvudet. De ser varandra i ögonen och hon kan inte låta bli. Hon ler, stryker bort tårarna från Emmas kinder och kysser henne lätt samtidigt som hon lägger armarna runt emmas hals.