Han var på skolan skrattandes och log,

skämtade om allt fast han var nära att sprängas inombords.

Att öppna sig hade han försökt med förut men bara blivit lämnad ensam kvar.

han hade bränt alla broar med sina rop på hjälp.

Ett desperat behov av bekräftelse och att någon skulle se honom.

men hur mycket han än försökte kunde han inte annat än att le.

Att le och hoppas att någon skulle se.

Att se ärren på hans handleder

och hur lätt man såg revbenen på hans kropp.

om någon bara kunde se honom och säga stopp

innan orken inte längre fans kvar,

innan kroppen tynar bort

och innan varje droppe blod långsamt runnit ut..

/Fredrik